Jag gruvar mig inför nästa vecka och veckan efter det.
Då ska jag behöva sova många nätter ensam hemma och jag HATAR det.

Jag tror inte det finns något värre, men jag har inte alltid känt så. Det kom i somras..

Jag åkte till Skåne (på egen hand) - skulle dit på ett ''läger'' i en vecka, jag var den enda som åkte
från andra sidan landet och kom dit dagen innan. I min dagbok skrev jag att huset var som taget
ur en skräckfilm. Det var hemskt, jag låg i ett jätte stort rum med fyra sängar, lyssnade efter ljud..
Vid 22 fick jag min första gråt-attack och ville bara hem, jag fattade inte vad jag hade gett mig in på.

Så jag tog mobilen, sprang ut ur huset - jagad av mina egna tankar - tänkte ringa mamma när jag var ute
ur huset. Men jag möttes av ett gäng kvinnor ute på gården, dom var trevliga, ja alla utom en.
Pratade, skrattade, grät, åt mat, pratade mer och sen sa dom Godnatt.

Jag gick återigen in i trähuset, gick upp för den knarrande trappan, längst bort i korridoren - där mitt rum låg. Stängde dörren, tog fram mobilen, ringde alla jag kände, grät mera, tyckte synd om mig själv, l
yssnade efter ljud, knakanden, minsta rörelse hörde jag.

Tillslut somnade jag vid 4 på morgonen och det var dags att gå upp och träffa alla andra redan klockan 9.
Detta blev ett trauma, egentligen ingen stor grej i era öron kanske.. Men.
Det var hemskt och jag tjatade om det hela ''läger''-veckan. Dagen efter fick jag höra att det spökade i
det huset jag hade sovit i, jag tror på spöken när jag är ensam. Inte annars. Men då kändes det både
som att dom ville skrämma upp mig och som att det var sant..

När jag kom hem från veckan i Skåne var jag bara lättad, nere, sen blev jag väldigt sjuk..
(Men det är en annan historia).

Första natten när jag fick lov att vara ensam, när mamma var borta på någonting, så kände jag inte igen
mig själv. Det var som att jag återupplevde första natten i Skåne, gång på gång..

Sen har varje ensam-natt bara blivit värre, det är tillochmed jobbigt att vara ensam efter skolan -
fram till det att mamma kommer hem från jobbet. (Men det är nog av flera anledningar än bara
natten i Skåne)..

Jag borde inte känna såhär tycker jag,.
Iallafall så vet jag att jag kommer gå under jorden om jag ska behöva vara ensam en hel vecka.


Någon som kanske känner igen sig? eller som bara vill erkänna sina rädslor?

Nu ska jag sova, godnatt
♥ nicole